Någon kvällspresskrönikör tyckte att de kriterier som tagits fram är omänskliga. Ändå är det inte ett krav att en ny S-partiledare ska sitta i riksdagen. 
Naturligtvis florerar namn på tänkbar ny S-partiledare. Egentligen borde ett tydligt namn ha utkristalliserats vid det här laget. Men det har inte skett. Det beror på att det råder oenighet i S om vem som bör bli partiledare. 
För några veckor sedan fanns det över tio realistiska namn. Ett halvdussin av S-tidningarna förordade var sitt namn. Så det råder inte brist på kandidater. Problemet är att ingen verkar vara tillräckligt bra, i meningen att personen bedöms ha alla de egenskaper som krävs för att passa som S-partiledare. 
Detta kan tyckas konstigt. När det finns många kandidater borde väl någon passa. Orsaken att det inte gör det är flera. Låt oss lista några. 
En är strukturella skäl. S är ett stort parti och ett som ofta regerar. Det ställer högre krav på dess ledare än i övriga partier. 
Trots att snittnivån på S minskat, från 45 procent på 30-talet fram till 90-talet till cirka 35 procent på 00-talet, är partiets relativa storlek ännu betydande. De övriga partierna i riksdagen har blivit fler så snittstorleken på ett parti där är mindre än på 70-talet. 
Även om det kan verka kräset är det så att en person som kan passa som ledare för Center- eller Folkpartiet inte håller måttet som S-ledare och statsministerkandidat. 
Man kan tro att ett mindre S oftare hamnar i opposition. Men S kan tvärt om komma att regera lika ofta som förr. En S-ledare kan därför komma att behöva leda en koalitionsregering, dessutom olika typer av sådana. 
Det här nya läget för S ställer än högre krav än förr på S-ledaren. Där tidigare S-ledare kunnat regera ensamma, med Vänsterpartiet / VPK som stödparti, måste en S-ledare numera kunna leda en koalition, oavsett om det är med partier i vänsterblocket eller borgerliga blocket. 
För S finns, trots folkrörelsehistoriken, en tradition av starka ledare. Alla har varit män, utom Mona Sahlin. Ett mått av patriarkal förväntan på ledarskapet finns därmed, bland de aktiva i S och hos de väljare som S har och hoppas få. 
I Sverige i dag har jämställdheten mellan könen gått långt, troligen längst i världen, även om det går att nå lite till. Män och kvinnor jobbar på allehanda arbetsplatser jämställt och kvinnliga chefer på olika nivåer finns det gott om. I nöjesbranschen, sporten, mediebranschen, utbildningsväsendet, sjukvården med flera områden finns många framstående, ledande, beslutsfattande kvinnor. 
Men i politiken, där regeringschefen är yttersta makthavaren, är förväntan hög på att den person som sitter på den posten ska vara en man. Många andra länder, i regel med lägre grad av jämställdhet, har haft kvinnliga presidenter eller premiärministrar. Island, Finland, Norge, Tyskland, Storbritannien, Israel, Indien, Brasilien, Chile, Filippinerna, Australien är några av dem. Men inte Sverige. 
Väljer S återigen en kvinnlig S-ledare kan partiet få samma problem som i gångna valet. I det hade S-partiledaren en tradition av manliga statsministrar att övervinna utöver uppgiften att övertyga väljarna om fördelarna med egna regeringsalternativet. 

Ett parti, eller regeringsalternativ, med en manlig ledare har helt enkelt lättare att vinna ett val i Sverige än ett med en kvinnlig ledare. Att en man är statsminister är ju normen medan att en kvinna är det aldrig har förekommit. 
På DD-ledarsidan i höstas skrev jag att Sven Erik Österberg skulle ha bäst chans att bli ny S-partiledare. Jag trodde att han skulle ha bäst förutsättningar att ena partiet. Österberg skulle likna Ingvar Carlsson eller Tage Erlander i vissa avseenden: grå och traditionell men accepterad av alla i partiet. 
Uppgifter de senaste dagarna tyder dock på att det inte finns en majoritet i partiet för Österberg. Skulle det finnas det skulle han redan ha utkristalliserats som nästa S-ledare och kongressens ja i slutet av mars vara en formalitet. 
Nu närmar sig kongressen med stormsteg och S har inte kunnat ena sig om ett namn på ny partiledare. De mest ministererfarna, Margot Wallström, Tomas Bodström och Pär Nuder, har sagt tydliga nej. 
Namn på 60-åringar eller äldre, som Anders Sundström, Jan Eliasson, Leif Pagrotsky, har florerat. Men partiet är inte inne på en övergångslösning i form av en relativt sett äldre politiker. Kanske gör det att även Österberg, snart 56 år, inte bedöms vara rätt val. 

LO anser att näringslivets elit har en orimlig inkomstutveckling. LO bygger åsikten på att direktörerna, vd:arna, i de 50 största börsbolagen 2009 tjänade lika mycket som 41 industriarbetare. 
Trendmässigt är det en ökning av skillnaden jämfört med när den var som lägst, 1980. Då tjänade en vd bara nio gånger mer än en industriarbetare. Och mellan 1950 och 1980 skedde en minskning till denna låga skillnad, från att ha varit 26 gånger högre i lön för en vd än en industriarbetare 1950. 

Det är bra att LO visar att det finns stora, ökande, ekonomiska skillnader mellan olika grupper. Det hörs ju ibland påståenden att alla har det lika dant i Sverige och att ekonomiska skillnaderna är små. LO-rapporten visar att löneskillnaderna är stora och växande samt att de som tjänar mest, vd:arna, drar ifrån mest. 

Att en rapport som denna existerar kan även lyfta fram existensiella frågor som vilket sorts samhälle vi vill, och bör, ha. Vi är nu på väg mot ett samhälle med ökade klyftor i lön och förmögenhet. Vill vi ha det så? 

Åren runt 1980 hade Sverige mindre ekonomiska klyftor. Ändå var debatten om klassamhälle, klasskillnader och löneorättvisor centralare i samhällsdebatten då än nu. Det leder till frågan om debatten om klass- och löneklyftor avtar ju större dessa klyftor blir?

En vd i ett av de 50 största företagen tjänade 2009 i snitt 12,2 miljoner. Hade skillnaderna varit samma som 1980 hade vd-lönen varit 2,7 miljoner. Varför räcker inte en sådan lön för en vd? Den räckte ju för 30 år sedan. 

När det är lönerörelse hörs ofta från direktörer ord om vikten av att löntagarna håller nere lönekraven. Detta för att upprätthålla konkurrenskraften hos industrin. 

Vikten av att visa återhållsamhet gällande lönerna gäller tydligen inte den egna vd-lönen. Om den ökar mycket tycks det inte minska företagets konkurrenskraft. 

Varför löneutvecklingen blivit på detta sätt har flera orsaker. En är nog att arbetsgivarna stärkts på arbetstagarnas (LO:s) bekostnad de senaste 30 åren. Industriarbetarnas reallöner har därmed halkat efter. 

Att höger- och marknadsliberala idéer stärkts i politik och ekonomi är också en anledning. Sådana idéer gör det mer legitimt för företagsledare att berika sig. 

Direktörerna lyckas dessutom alltid hitta motiv för att öka sin lön. När det går bra för företaget ska direktören belönas. Då det går dåligt för företaget behöver direktören en hög, gärna höjd, lön för att arbeta hårdare för att ta företaget ur krisen. 

Samma principer gäller inte för de anställda. De bör hålla igen när det går dåligt för företaget samtidigt som de arbetar hårdare. 
För övrigt har den borgerliga regeringen sänkt skatterna mycket för välavlönade och rika personer som vd:arna. Direktörernas bästa tid är nu, kan man konstatera. 

Hans platta Still Got the Blues kan utan vidare klassas som en milstolpe och en vägröjare för nya generationer att hitta till bluesens egna rötter. Han skapade nya vägar och visade även stor ödmjukhet i kontakten med bluesens egna legender. Det finns gott om youtubeklipp från hans konserter. Här kan vi återuppleva flera av hans oförglömliga möten på en livescen med bluesens största genom alla tider. Vi pratar BB King, Albert King och Albert Collins. Dessa musikaliska möten skapar fortfarande rysningar. Gary Moore kunde kombinera snabbhet och teknik utan att för den skull våldföra sig på bluesens innerlighet. Det fanns en äkta känsla i solouttrycken. 

Gary Moore gästade Sverige så sent som i somras. Han utgjorde nämligen en av huvudakterna på Sweden Rock festival i Sölvesborg. Moore spelade som sagt i ett flertal genrer från blues, rock till hårdrock. Han spelade i klassiska rockgrupper som Thin Lizzy, Colosseum II, Skid Row och Scars. 

Gary Moore satsade på en solokarriär och den första riktiga framgången blev den smått melankoliska balladen Empty Rooms från albumet Victims of the Future, 1984. Med låten Over the Hills and Far Away från plattan Wild Frontier från 1987 kombinerade Moore irländsk folkmusik med klassisk hårdrock. Därefter gick han raka vägen tillbaka till sitt ursprung – bluesen. Låten Johnny Boy från hans största hårdrocksskiva Wild Frontier är tillägnad hans livslånge vän och gamla bandmedlem Phil Lynott som avlidit året före.

Protesterna i Egyptens huvudstad Kairo var i går de största under den tre veckor långa kampen. 
Målet är självklart: president Hosni Mubarak måste omedelbart avgå. 

Läget på Tahirtorget i Kario är mindre våldsamt än tidigare och det har fått fler att våga sig dit. Men journalister portas. 140 attacker har yrkeskåren utsatts för. De har överfallits. Misshandlats. Trots de intensiva protesterna mot diktatur och förtryck, har länder som Frankrike och USA tigit. 
Frankrikes premiärminister François Fillon och hans familj lånade till och med Mubaraks privatflygplan under julhelgen. Mubarak betalade också för kalaset. Frankrikes utrikesminister Michele Alliot-Maire flög tidigare gratis med privatplan som ägdes av en affärsbekant till Tunisiens f.d president Ben Ali. Och USA finansierar Egyptens militär med 1,3 miljarder dollar om året. 
Bilden är tydlig: Relationer nästlar sig in i varandra. Sluter samhällen, sluter stater, kväver folket.  Intressen som styr, länder som blir till spelbrickor, folket till schackpjäser. Utnyttjas för att USA och Frankrike ska kunna göra sina drag. 
Men kanske kan en upprorisk kedja av protester bidra till att ett frö till demokrati sås, gror, slår ut och blomstrar. 
”Folket har väntat på det här i 30 år, då är det inga problem att stanna här på torget i ytterligare 30 dagar. Att nå framgång beror på hur länge vi stannar”, säger demonstranten Sayed Hagaz till nyhetsbyrån AP. 
Tahirtorget. Befrielsetorget. Människor som skapar avtryck. 

Det absurda draget accentueras av att musikerna sitter på något som närmast liknar en gödselhög, medan scenrummet i övrigt är ett torftigt rum i ett hospits för döende, möblerat med några få föremål från den sjuka Anitas tidigare liv. 

I en centralt placerad sjuksäng ligger Anita i koma, ett tillstånd som hon befunnit sig i de senaste tio åren. Vid hennes sida rör sig dottern Hedda beskäftigt, oavlåtligt talade om den tårta hon ska servera när modern följande dag fyller sjuttio år – det vill säga om Anita överlever natten. 

Kring detta dödsläger samlas syskonen Hedda, Klara och Pontus, alla med ouppklarade relationer till varandra och till modern som ligger i sin bjärt målade säng som en grönsak, ett hjärtslag från evigheten. 
Det stora avslöjandet kommer efter det att modern högst oväntat vaknat till liv och ur sin mörker talar till barnen, ”under hallonbusken ligger de döda barnen”. 

Men allt går lite på tomgång tills en joker dyker upp. Ur publiken kliver en trygg dalmas, lystrande till namnet Kent (Johan Holmberg) fram. Han överräcker ett hemligt brev från sin far, ställt till Anita. När detta så småningom öppnas förändras syskonens liv, eftersom nykomligen visar sig vara Anitas förste son Kent som lämnades bort strax efter födseln och som ingen vetat något om, allra minst han själv. 

För den som sett Maria Bloms filmer finns åtskilliga ingredienser som återkommer, till exempel nyfikenheten/irritationen mellan dem som lämnat landsbygden för ett mera innehållsrikt liv i den stora staden här representerad av den eleganta Klara och de som blivit kvar. 

I Under hallonbusken är det den känslomässigt hämmade sonen Pontus samt den hysteriskt babblande dottern Hedda, som vigt sitt liv åt att sköta modern Anita. Det senare har krävt sin tribut, vilket syskonet blir varse när testamentet öppnas och en minst sagt obehaglig överraskning väntar Pontus och Klara. 

Maria Blom vill mycket med både text och regi. Hon blandar respektlöst olika genrer. Hon rider på Norénvågen, den obligatoriska nattliga familjeuppgörelsen iscensätts vid Anitas dödsbädd. I nästa ögonblick är Maria Blom en allvarsam moralist – hur tar vi hand om våra gamla i en cynisk tid då kommunernas nedskärningar lett till att personal ersätts med larm och övervaktningskameror? Då och då tar komiken över – även om skratten för det mesta fastnar i halsen. 

Skådespelarna gör allt de kan av sina roller, inte minst är Eva Millberg övertygande och rörande som den döende Anita. Pontus (Andreas Rothlin Svensson) är en osäker och tilltufsad man som helst hade befunnit sig någon annanstans. Möjligen skulle Tanja Lorentzons Hedda ha behövt tas i hampan emellanåt, hennes ibland utflipprade utspel hade vunnit på att tuktas. 

Det starkaste mötet sker mellan den tidigt bortlämnade och glömde sonen Kent och den sorgsna, döende modern. I något som närmast liknar en pietàscen förenas Anita med sin förstfödde. Han kryper in i sin mors famn och hon välkomnar honom till livet som vore han nyfödd, medan de övriga syskonen med blandade känslor ser på.