LO anser att näringslivets elit har en orimlig inkomstutveckling. LO bygger åsikten på att direktörerna, vd:arna, i de 50 största börsbolagen 2009 tjänade lika mycket som 41 industriarbetare. 
Trendmässigt är det en ökning av skillnaden jämfört med när den var som lägst, 1980. Då tjänade en vd bara nio gånger mer än en industriarbetare. Och mellan 1950 och 1980 skedde en minskning till denna låga skillnad, från att ha varit 26 gånger högre i lön för en vd än en industriarbetare 1950. 

Det är bra att LO visar att det finns stora, ökande, ekonomiska skillnader mellan olika grupper. Det hörs ju ibland påståenden att alla har det lika dant i Sverige och att ekonomiska skillnaderna är små. LO-rapporten visar att löneskillnaderna är stora och växande samt att de som tjänar mest, vd:arna, drar ifrån mest. 

Att en rapport som denna existerar kan även lyfta fram existensiella frågor som vilket sorts samhälle vi vill, och bör, ha. Vi är nu på väg mot ett samhälle med ökade klyftor i lön och förmögenhet. Vill vi ha det så? 

Åren runt 1980 hade Sverige mindre ekonomiska klyftor. Ändå var debatten om klassamhälle, klasskillnader och löneorättvisor centralare i samhällsdebatten då än nu. Det leder till frågan om debatten om klass- och löneklyftor avtar ju större dessa klyftor blir?

En vd i ett av de 50 största företagen tjänade 2009 i snitt 12,2 miljoner. Hade skillnaderna varit samma som 1980 hade vd-lönen varit 2,7 miljoner. Varför räcker inte en sådan lön för en vd? Den räckte ju för 30 år sedan. 

När det är lönerörelse hörs ofta från direktörer ord om vikten av att löntagarna håller nere lönekraven. Detta för att upprätthålla konkurrenskraften hos industrin. 

Vikten av att visa återhållsamhet gällande lönerna gäller tydligen inte den egna vd-lönen. Om den ökar mycket tycks det inte minska företagets konkurrenskraft. 

Varför löneutvecklingen blivit på detta sätt har flera orsaker. En är nog att arbetsgivarna stärkts på arbetstagarnas (LO:s) bekostnad de senaste 30 åren. Industriarbetarnas reallöner har därmed halkat efter. 

Att höger- och marknadsliberala idéer stärkts i politik och ekonomi är också en anledning. Sådana idéer gör det mer legitimt för företagsledare att berika sig. 

Direktörerna lyckas dessutom alltid hitta motiv för att öka sin lön. När det går bra för företaget ska direktören belönas. Då det går dåligt för företaget behöver direktören en hög, gärna höjd, lön för att arbeta hårdare för att ta företaget ur krisen. 

Samma principer gäller inte för de anställda. De bör hålla igen när det går dåligt för företaget samtidigt som de arbetar hårdare. 
För övrigt har den borgerliga regeringen sänkt skatterna mycket för välavlönade och rika personer som vd:arna. Direktörernas bästa tid är nu, kan man konstatera. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Någon kvällspresskrönikör tyckte att de kriterier som tagits fram är omänskliga. Ändå är det inte ett krav att en ny S-partiledare ska sitta i riksdagen. Naturligtvis florerar namn på tänkbar ny S-partiledare. Egentligen borde ett tydligt namn ha utk...

Hans platta Still Got the Blues kan utan vidare klassas som en milstolpe och en vägröjare för nya generationer att hitta till bluesens egna rötter. Han skapade nya vägar och visade även stor ödmjukhet i kontakten med bluesens egna legender. Det finns...

Protesterna i Egyptens huvudstad Kairo var i går de största under den tre veckor långa kampen. Målet är självklart: president Hosni Mubarak måste omedelbart avgå. Läget på Tahirtorget i Kario är mindre våldsamt än tidigare och det har fått fler att v...

Det absurda draget accentueras av att musikerna sitter på något som närmast liknar en gödselhög, medan scenrummet i övrigt är ett torftigt rum i ett hospits för döende, möblerat med några få föremål från den sjuka Anitas tidigare liv. I en centralt p...